Porr, demokrati och frihet

Demokrati är helt beroende av yttrandefrihet, men sex- och våldsskildringar ses som en problematisk sida av yttrandefriheten.

Sexualiteten är mindre hårt regulerad idag än för 20 – 30 år sedan. Vi hycklar inte lika mycket om vårt behov av erotisk underhållning och i takt med ökad jämställdhet ser vi en demokratisering på det sexuella begärets område. Demokrati är helt beroende av yttrandefrihet, men sex- och våldsskildringar ses som en problematisk sida av yttrandefriheten. Nivån av filmcensur är ett lackmuspapper för demokratisering, feminism och HBTQ-­frågor (homoseksuelle, biseksuelle, trans- och queerpersoner, red. anm), samhällets öppenhet hänger samman med medias frihet.

Men inte bara det. Att skambelägga sexualiteten har varit ett sätt att kontrollera människor och det är ingen slump att reaktionära och konservativa politiska partier är de som tydligast tar ställning för att begränsa alla typer av sexuella uttryck, nyligen inom konsten – en svensk riksdagsleder (Margareta Larsson, SD) hävdade i en riksdagsdebatt att Carolina Falkholt, som målat en stiliserad vagina på en väggmålning i en högstadieskola, borde sättas i fängelse

Det sägs att porrbranschen ofta är först med att nyttja nya tekniker för kommunikation. Det sägs också att porrbranschen är en av världens största industrier, vilket är en stor fet lögn som ingen tror på längre. Personligen har jag upplevt porren som inspirerande och frigörande, själva skamlösheten har lockat mig, och jag har sett många väldigt vackra filmer och bilder som inte hade varit lika frigörande i censurerad form. När det gäller censuren av sexuellt material har det ju först och främst handlat om att inte visa könsorgan, i synnerhet inte könsorgan som är redo för sexuell aktivitet. Därigenom förmedlar man att könsorganen bör döljas, att vi ska skämmas för dem och för vår sexuella lust. Men mycket har hänt på det området bara under min egen livstid.

Debatten handlar om andra saker idag än 1991, då jag började arbeta som programledare på en av de då revolutionerande digitala Tv-kanalerna. Statens TV-monopol hade brutits tre år tidigare, då MTG (Modern Times Group, red.anm) startade TV3. Kampen mot kapitalismen var förlorad och tron på marknadskrafterna som positiva drivkrafter hade tagit över. Konsten gick från politisk till konceptuell, konstnären förvandlades från kollektivistisk till individualistisk. 

I vinjetten till min TV-show ålade jag runt iklädd en catsuit av lack tre kvällar i veckan, efter några sekunders störande elektroniskt sprakande. Störningen berodde på att sändningarna flyttades över från London till Stockholm. Det var förbjudet att sända porr från Storbritannien.

Aningslös kastade jag mig in i debatten om porrens vara eller icke-vara, hur den eventuellt påverkade ungdomar och om det verkligen var rätt att den «flyttat in i vardagsrummet» så lättvindigt. 

Jag ville vara totalliberal när det gällde sex, men samtidigt inte styras av kommersiella intressen. Kanske har vi som föddes på sextiotalet en komplexfylld relation till pengar, men däremot en friare inställning till våra kroppar och vår lust.

Flera tyckte det lät äckligt och trodde jag ljög när jag sa att pappa stoppade in snoppen i mammas snippa.

SEXUELL FRIGÖRELSE

Sextiotalets revolter hade satt djupa avtryck. Black Power, medborgarrättsrörelsen och studentupproren i Frankrike 1969 sammanföll med protesterna mot Vietnamkriget och gayrörelsens födelse. Det är ingen slump och hänger i grunden ihop med den tekniska utveckling för informationsförmedling som medförde en gradvis avveckling av statlig censur. Tesen «det personliga är politiskt» myntades av feministrörelsen 1968. Därför tänker jag bli personlig.

Jag föddes 1960. När jag var 6 år gammal flyttade vi till Schweiz och jag gick i kommunal skola. När klasskamraterna diskuterade hur barn blev till förklarade jag sanningen för dem, min pappa hade ju berättat det för mig. Flera tyckte det lät äckligt och trodde jag ljög när jag sa att pappa stoppade in snoppen i mammas snippa.

Vi flyttade hem till Sverige 1972. Där annonserade kvällstidningarna för strippklubbar med texter som: «Petting genom hålklippta strumpbyxor» eller «Liveshow i fiskenät i taket». 

Så vitt jag förstod var allt sexuellt mellan vuxna tillåtet, både på film, i text eller bild och live på klubbarna. Jag hade mer än rätt. Mellan 1972 och 1980 var faktiskt allt sexuellt tillåtet att visa, till och med vuxna som hade sex med djur och barn. 1980 blev det olagligt att framställa och sprida bilder av barn i sexuella sammanhang, även tecknade sådana. Sedan 1999 är även innehav av barnporr kriminaliserat. Men än idag (2016) har vi ingen lag mot djurpornografi i Sverige. 

Tillbaka till sjuttiotalet: Mamma suckade över all porr överallt, jag och min bästis läste frågespalten i Kamratposten som besvarades av frisinnade Maj-Briht Bergström-Walan, sexologen från filmerna «Ur kärlekens språk» och «Mera ur kärlekens språk«. Sen jämförde vi våra kroppar framför spegeln och lekte fantasilekar där jag var en romantisk och ädel ung hjälte som omfamnade henne. «Jag ska använda kondom när jag gör det första gången» sa hon. Jag blev diffust kåt.

SEX OG VÅLD

Att «sexvallen sprängdes» på sextiotalet kan vi tacka finkulturen för. Bergmans «Tystnaden» (1963) släpptes igenom av censuren fast den skildrade både onani och samlag. Vilgot Sjömans «491» sågs som mer «spekulativ» och totalförbjöds 1964, vilket utlöste en debatt som varade i flera månader och bidrog till bildandet av ett nytt politiskt parti (Kristen Demokratisk Samling, numera Kristdemokraterna) innan den fick visas för allmänheten, med vissa scener nedklippta.

Konstnärlig frihet och yttrandefrihet bedömdes slutligen som viktigare än risken för «sårande av tukt och sedlighet» (den formulering som togs bort ur lagtexten) och 1972 försvann all censur av sexuella skildringar, medan våldsskildringar klipptes kraftigt eller förbjöds.

Mitt viktigaste argument för att försvara porrens existens var att skambeläggandet av sexualiteten skapade mer problem än det löste.

VHS OCH VIDEOVÅLD

Videobandspelaren var revolutionerande. Filmen «Motorsågsmassakern» utlöste en häftig debatt 1980.

Hela skolklasser (trodde de vuxna) samlades hos den som hade en VHS-spelare och en suddig kopia av filmen. Eftersom kvaliten försämrades drastiskt vid varje kopiering, var skärpan usel, men den röda färgen som flöt i bild och de distade skriken var ganska suggestiva. 1980 var det fortfarande ovanligt att äga en video, så de flesta som diskuterade innehållet i filmen hade inte sett den, frånsett klippen som visades i debattprogrammet Studio S. Idag är det svårt att inte småle när man hör det uppskruvade moraliserande tonläget i programmet. Men samma tonläge följde i debatten om våldsporr, tio år senare. Även då mellan debattörer som själva sett väldigt lite av den typ av film de debatterade.

Motorsågsmassakern köptes för övrigt in till Museum of Modern Art i N.Y. 1984, samma år som den totalförbjöds i Sverige genom den nya videovåldslagen.

BEGÄRETS DEMOKRATISERING

Teknik och politik samverkade till en slags «begärets demokratisering» på åttiotalet, enligt medieforskaren Brian McNair (Queensland University, Au). I boken Porno? Chic! hävdar han att pornografins inflytande på populärkulturen i sin tur hade en politisk påverkan som underlättade frigörelsen för kvinnor och sexuella minoriteter.

1981-1982 pluggade jag psykologi, experimenterade med fria relationer, fotograferade och lät mig fotograferas. Jag lånade en VHS-kamera av en konstnärsvän och producerade egen privatporr en helg, med min pojkvän och min älskarinna, två dildos, en burk vaselin och en rakhyvel. Min idol var «Seka» en platinablond porrmodell som verkade njuta av sitt jobb. I mina ögon var hon en smart rebell som vägrade vara en fin flicka och gjorde uppror mot en kultur som försökte hålla tillbaka kvinnors sexuella lust. Den sexpositiva feministrörelsen hade börjat bildas i USA, under starkt motstånd från den traditionellt porrfientliga. Än i dag är feministrörelsen delad i två läger i frågor som gäller i första hand porr, erotik, prostitution, transkvinnor och sadomasochism. Barnard conference on Sexuality 1982 tillskrivs ofta rollen som den enskilda händelse som utlöste konflikten (The feminist sex wars). Carol S Vance, en av initiativtagarna till konferensen skrev en artikel med titeln Pleasure and danger, Exploring female sexuality som fick stor spridning och inspirerade många kvinnor att ifrågasätta det svart-vita synsätt som dominerade debatten från mitten på åttiotalet och fram till för tio år sedan, då Petra Östergrens bok Porr Horor och Feminister blåste liv i debatten på nytt. Hon påvisar hur normerna för hur olika sexuella uttryck värderas färgar vårt synsätt – det utbredda resonemanget att det man inte själv gillar är dåligt per definition utmanades. Boken blev så småningom kurslitteratur på högskolan.

1988 lyckades Jan Stenbeck (finansman och grundaren av MTG) bryta det statliga TV-monopolet med den nya reklamfinansierade kanalen TV3, som snart följdes av fler satellitsända kanaler. Mjukporr och nakna kvinnobröst visades på gratiskanalerna, Malena lvarsson presenterade erotiska kortfilmer på SVT och jag hade hoppat av psykologstudierna för att utbilda mig till konstnär. Som extraknäck började jag skriva och fotografera för ett herrtidningsförlag. Jag rörde upp känslor på redaktionen med min sexpositiva feminism, men förlagschefen är en av mina bästa vänner än idag. Slutet på åttio- början på nittiotalen minns jag som en lång och härlig sexfest där jag kunde bejaka min exhibitionism, min bisexualitet och nyfikenhet.

BAD GIRL

1990 hade jag avancerat från utvikningsbrud, sexspaltsredaktör och frilansfotograf till chefredaktör för det erotiska magasinet CUPIDO i Sverige. Jag deltog ofta i debatter och argumenten var trubbiga och onyanserade. Porrmotståndet byggde oftast på Andrea Dworkin och Catharine MacKinnons radikalfeministiska teorier där porr likställdes med våld. Jag hade aldrig sett våldsporr i jobbet och våra modellers största problem var social stigmatisering. Feministrörelsen såg dem som offer eller svikare. För mig hade porren varit frigörande och gett mig möjlighet att leva ut lust och kåthet på samma villkor som männen. Jag var en snuskgubbe i en kvinnokropp. Jag befann mig i en relativ maktposition, med möjlighet att välja fritt från ett erotiskt smörgåsbord, där jag ena dagen kunde leva ut min exhibitionism framför en kamera och andra dagen själv stå bakom kameran och fotografera nakna kvinnor eller män till de olika tidningarna på förlaget. Jobbet på Cupido gav mig tillfälle att utforska sexualitetens olika aspekter, fördjupa mig i ämnet.

Mitt viktigaste argument för att försvara porrens existens var att skambeläggandet av sexualiteten skapade mer problem än det löste, det var, enligt mitt sätt att se det, en kvarleva av en gammaldags moral som inte hörde hemma i vår tid. Jag betraktar än idag censur av sexuellt material som både patriarkalt och förtryckande, direkt kopplat till en hederskultur som placerar den orörda jungfrun på piedestal. När jag debatterade brukade jag berätta om tjejen från en mindre stad som vek ut sig. Hon hade skickat in några foton på sig själv och fick komma på en provfotografering i Stockholm. Hon blev sminkad och fick klä sig i sexiga underkläder. Bilderna blev bra, hon skrev på ett publiceringstillstånd och fick betalt. Hon sa att det var bland det roligaste hon gjort i sitt liv. Men när tidningen kom ut var det inte roligt längre. Alla hennes släktingar och de flesta vänner och arbetskamrater tog avstånd från henne, hennes kille gjorde slut, folk skrek «hora» efter henne på gatan. Hon blev tvungen att flytta och skapa sig ett nytt liv på en annan ort.

Livet i Stockholm var enklare. Jag satte upp nakenbilder på väggarna hemma, hade egna sexfester, knullade både män och kvinnor med strap-on och slutade aldrig kräva lika rättigheter. På alla plan.

PORRDROTTNINGEN

1991-1996 jobbade jag som programledare för TV1000:s erotiska nattprogram, Tusen och en natt. Jag fick möjlighet att intervjua personer som bidragit till att skapa en mer avslappnad inställning till sex och erotik. Bland andra Maj-Briht Bergström-Walan, Annie Sprinkle, Army of Lovers, Malena lvarsson, strippor, porrstjärnor och artister. Jag gjorde reportage från det första Gay-Pride firandet i Stockholm. Efter min show visades en ocensurerad porrfilm. Kunderna valde TV-paket med argument som att det var bra sportsändningar eller barnprogram, men alla visste att det var porren man ville åt. Att ha porr i ett blandat kanalutbud var ett vinnande koncept.

Men du piskade ju henne på RIKTIGT!

I debatterna företrädde jag en tyst majoritet som inte själva vågade försvara sin rätt till erotisk underhållning. Det visade sig i alla uppmuntrande brev jag fick. När TV1000 lades ner i Mars 2012 kändes det som slutet på en epok. Jag ser tillbaka med nostalgi och tänker på alla roliga stunder jag hade; När jag blev smiskad av Madame på hennes BDSM (bondage, dominans, sadomasochisme, red.anm) klubb Hjärter Dam och min stackars producent förskräckt utbrast «Men du piskade ju henne på RIKTIGT!». När folkkäre allsångsledaren Bosse Larsson avslöjade att han varit på bordell i sin ungdom. När Gaykören sjöng in våren så vackert för alla mina kära tittare.

Idag finns det ett enormt utbud av porr på internet och web-tv men det kräver ett aktivt val. Fördelen är att man väljer det som passar den egna smaken och inte är begränsad till material som skall tilltala de flesta. Moderna sökfunktioner gör det också lättare att hitta. Jag träffar också fler personer idag som inte skäms för att berätta vad de gillar sexuellt, vad de attraheras av, vilka klubbar de besöker. Det är inte längre lika nödvändigt att hålla sina böjelser hemliga. Man riskerar inte att få sparken från ett myndighetsuppdrag för att man är homo, transa, eller lätt på foten.

FEMINISTISK OCH QUEER PORR

1998 kom en sexinstruktionsfilm som markerade ett skifte i vårt sätt att se på sex, genusroller och porr. Bend Over Boyfriend (BOB) (trailer) inleds med att Carol Oueen, sexaktivist i LGBT-rörelsen, Phil. Dr. i Sexologi, författare och sexpositiv feminist förklarar och demonstrerar pegging (när en kvinna penetrerar en mans anus med en strap-on dildo) med sin älskare.

Lars von Trier visar «sex på riktigt» i filmen «Idioterna» 1998 och även Catherine Breillats «Romance» från 1999 försöker spränga gränsen mellan spelfilm och porr, men utan att utmana andra stereotyper. Det gör däremot John Cameron Mitchell i filmen «Shortbus» 2006, som ger en expose över olika möjliga sexuella uttryck och komplikationer, utan att egentligen främst handla om sex. 2006 kom «Destriced», ett möte mellan erotik och konst, med korta betydelseladdade filmer av bland andra Marina Abramovic, Gaspar Noe, Larry Clark och Sam TaylorJohnson.

Det är inte längre lika nödvändigt att hålla sina böjelser hemliga.

2009 gav Mia Engberg ut filmen «Dirty Diaries», feministisk porr, med bidrag av bland andra konstnären Joanna Rytel, ett bra försök att bryta mönster, konventioner och tabun. Mycket av normbrytandet idag sker inom den akademiska världen och konstvärlden. Och nu handlar det om så mycket mer än «bara» sex.

För att citera John Cameron Mitchell:

In the old days, when you couldn’t show sex on film, directors like Hitchcock had metaphors for sex (trains going into tunnels, etc.). When you can show more realistic sex, the sex itself can be a metaphor for other parts of the character’s lives. The way people express themselves sexually can tell you a lot about who they are. Some people ask me, «Couldn’t you have told the same story without the explicitness?» They don’t ask whether I could’ve done Hedwig without the songs. Why not be allowed to use every paint in the paint box?

Idag ser jag två grupper som behöver frigöras; Männen och sexarbetarna. Männen från den förtryckande mansrollen och homofobin som hindrar dem att leva ut och njuta i hela känslospektrat, sexarbetarna från samhällets förtryck och fördömande som begränsar deras livsval och möjligheter, samt placerar dem i en extremt sårbar situation. Tyvärr tror jag att sexarbetarna kommer att bli den sista gruppen att frigöras. Jag säger inte att porren kommer att åstadkomma detta men har vi inte frihet att skildra sexualiteten, begränsas möjligheten att inspirera till nya sätt att se på världen.

KILDER

  • Goda sanningar, debattklimatet och den kritiska forskningens villkor, Nordic Academic Press 2010 
  • Porno? Chic! Brian McNair, Routledge 2013 
  • Studio S – Videovåldsdebatten 1980 
  • Pleasure and danger, Exploring female sexuality, Carol S Vance 
  • Porr, horor och feminister, Petra Östergren, Natur och kultur 2006 
  • Bend Over Boyfriend (BOB), Shar Rednour & Jackie Strano, SIR Video Productions
  • Idioterna, Lars von Tier, 1998
  • Romance, Catherine Breillat, 1999
  • Shortbus, John Cameron Mitchell, 2006
  • Destricted, Marina Abramovic, Matthew Barney, et al. 2006
  • Dirty Diaries, Mia Engberg, Njutafilms 2009

Illustrasjonsfoto: meesh / Creative Commons 2.0

Artikkelen ble første gang publisert i Nye Oppstøt #16.

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *